Lakanen, polisstrategier och den politiska kampen

Det började på Odenplan, med röda lakan, mot den planerade gallerian. Sedan blev det blå lakan mot ett planerat dagis på Söders höjder, vita, alltmer ihopkorvade lakan, mot den smutsiga luften på Hornsgatan och nu åter röda lakan för att rädda badet i Aspudden. Frågan som följer: är det bra? Och visst är engagemanget bra, men det är också en samtidssignal som är oroväckande. En signal som följer i samma spår som grupphelvetet på Facebook. Grupphelvetet där engagemang inte behöver innebära att man byter ett ord med någon annan, utan enbart klickar i en ruta och bekräftar sitt medlemskap i "Stoppa Kinas förtryck av Tibet" eller "fjärrvärme, ja visst". Samma sak på Hornsgatan. Lakanet är uthängt - dags att invänta förändring. Beskrivningen må vara något klichéartad, kanske förlöjligande. Likväl oroar den.
Därför behövs grupper som Klimax (se bilden nedan från bilblockaden den 15 mars) så förtvivlat väl. Politiska grupper som ser gatan - inte datorn - som den viktigaste platsen för politisk kamp. Sedan kan man fundera över polisens gullstrategi, manifesterad i både Malmö, Göteborg och nu senast i Stockholm. En strategi som låter demonstranterna hållas och som glatt leder undan bilarna. Ska man glädjas? Jo, nog ska man det. För det innebär en chans att visa ett alternativ, ett lockande alternativ för förbipasserande och andra. Men det innebär också att alla klimatkämpar måste fundera över hur kampen förs vidare. För vad polisen vill åstadkomma är smidighet och tystnad, smidighet och tystnad. Samma sak önskar näringslivet och storkapital. För att köra fossilsamhället så länge det bara går. Alla som bara läst ett uns av av vad klimatforskningen kommit fram till vet att det inte är en hållbar väg. Att det måste till konfrontation med hela den livssynen. Men de mäktiga motståndarna väljer duckandet, tystnaden och backandets väg.
Det är egentligen läskigare än motsatsen.