När Skärholmen tappade hakan

Det är så förutsägbart. Stockholms stad säljer ut tio av sina stadsdelscentrum till det engelska fastighetsbolaget Boultbee. Några månader aviserar de engelska kapitalisterna att man höjer hyran för biblioteket i Skärholmens centrum med 60 procent. Dessutom ger man sig själva rätten att säga upp biblioteket med nio månaders varsel. Lokala borgerliga Skärholmspolitiker - som stått bakom utförsäljningen - står med tappad haka.
Uppenbart överraskade över att de multinationella engelsmännen tanker ta ut högsta möjliga hyra och inte göra ett vackert undantag för kulturen.
Naiviteten är på gränsen till ren dumhet.
Men det behövs inte råbarkade fastighetskapitalister för att se att den icke-inkomstbringande biblioteksvärlden går en hård tid till mötes. I Värmdö vill kommunen stänga fem ö-bibliotek. Den som tänker glesbygd kanske inte associerar till Stockholms skärgård men boende längst ut i kustbandet får med de stängda småbiblioteken över en timme till närmaste bibliotek.
Kommunen sparar runt 200 000 på att stänga biblioteken.
Det motsvarar, tja, en halv Volvo av större modell.
Men det gör också att nya generationer kustbarn inte tar biblioteken för givna. Det om något är ledsamt. Och går inte att värdera i pengar.

En provocerande kricka

"En apa närmar sig London. Hopsjunken och med slutna ögon". I Peter Hoegs "Kvinnan och apan" tar sig den stora människoapan mot imperiets gamla huvudstad, mot civilisationens hjärta. Och så gör även många andra djur, menar Hoeg som beskriver London som en av de de mest djurrika platserna på jorden. Trots konkurrensen med människan. Trots avsaknaden av naturliga biotoper.
Ett halvt Europa österut ligger Lötsjön mellan Sundbyberg och Hallonbergen. Och trots massan av soltörstande tvåfotingar ligger Krickhannen lugnt och vilar tre meter från barnvagnsrace och löparfötter. Sveriges minsta and, som jag fått slita för att se på 50 meters avstånd genom kikare tidigare. Nu helt oberörd av storstadens larm.
Det är närmast provocerande.

Slussen som framtidspekare

Klockan 04.59 söndagen den 3 september 1967 var det nedräkning på radion. Rock-Boris sjöng "Håll dig till höger, Svensson" och några minuter senare var högertrafiken genomförd.
35 år tidigare, när Stockholms midja Slussen stod färdigt för att ta i bruk, hade arkitekterna Tage William Olsson och Holger Blom visat sällsynt skicklig fingertoppskänsla i känsla för vad framtiden skulle innehålla. Det funktionalistiska praktverket som binder samman Gamla stan och Söder byggdes nämligen redan på 30-talet med en tanke på högertrafik.
Det var då och i dag vittrar istället Slussen, pålningen sjunker och hela konstruktionen håller på att ge vika. Ett nytt Slussen ska också byggas. Ska man även nu bygga med en fingertoppskänsla för användning 35 år fram i tiden borde i alla fall en sak vara given - att några bilar inte ska rulla över Slussen.

Sossarna och sönderfallet i Tensta

Det var socialdemokraterna som byggde folkhemmet, som byggde miljonprogrammet och som byggde Tensta under sent 60-tal. Det var också blekvita socialdemokrater, inte bara från Stockholms alla hörn utan även från stora delar av landet, som fyllde upp Tenstas lägenheter och drev området framåt under tidigt 70-tal. Sossar ordnade simhallen, ordnade gymnasiet. Det var en folkrörelse som skapade Tensta.
I dag är Tenstas socialdemokrater söndersplittrade i etniska grupperingar. Kurdo Baksi talar om Mellanöstern-politik. Och kanske har folkrörelserna lyckats bidra till ett förlamande lock över stadsdelen. Sociologen Nora Räthzel beskriver Tensta som en plats där organisationerna - i ständig jakt efter nya pengar till verksamheten - böjer sig för dominanta tjänstemäns alla önskningar. På vägen förloras både färdriktningen och kopplingen till föreningens medlemmar. Med Räthzels ord: "man gör något för föreningen, inte med den".
Tjänstemän som är vana att styra som de vill. Föreningsföreträdare som bara blir slavar under verksamhetsbidragen. Och 18 000 invånare (lika många som i Kiruna) som letar efter en identitet att vara stolta över.
Tensta behöver en ny väg. Att bygga på något som inte är beroende av stadsdelens penningpåse är nog en uppfriskande start

Videodagar botar taskiga relationer

Som en del i Vårdval Stockholm har den borgerliga alliansen i landstinget satsat hårt på webbsajten Vårdguiden. Här kan den kräsne vårdkonsumenten välja mellan vårdcentralen som har 86 procent nöjda kunder och den som har 84 procent nöjda kunder. Och sedan nöjt gå med sina bihålor/sönderhostade hals/öronsprängningar och känna tillfredställelsen i att ha gjort ett medvetet val. Men den som hamnar på Vårdguidens hemsida kan också få bonusinformation om "hur man håller parrelationen levande". I den pedagogiska inledningen berättas bland annat att "man i början av ett förhållande pratar med varandra om allt och kan sitta uppe hela nätterna och diskutera livet och universum. Man tycker lika om det mesta men respekterar varandras olikheter eftersom det är en del av ens personlighet."
Men den rosaskimrande förälskelsen tar ju sorgligt nog slut, meddelar Vårdguiden. Faror som "bristande kommunikation, uppoffringar och tristess och leda" väntar i alla relationer. Men då kan Vårdguiden även berätta om botemedel och insatser för ett vitaliserat förhållande. Som att båda "tar ledigt från jobbet och tittar på video hela dagen".
Spontant känns det väl så där halvkonstruktivt för förhållandet. Men en charmig avvikelse från Borgs arbetslinje är det i allafall.

Dagens knutna nävar

Röda nävar sträckta mot skyn. Symboliken är stark. Mer i skymundan, men en lika stark symbolik finns i att skylten som berättar att vi befinner oss på Medborgaplatsen täcks av den stora reklamaffischen.
Den stora öppna ytan i hjärtat av söder har en politisk laddning. Det var på söder Stockholms arbetarrörelse växte fram, det var här Anna Lindh höll sitt sista offentliga tal, det var här pappa Ghezali satt i stålbur i protest mot att sonen satt inspärrad på Guantanamo. Även ordet medborgare är ett ord som inte är okontroversiellt i dag. Med rötter i franska revolutionen växte medborgarbegreppet fram. Politiska och sociala rättigheter, men också skyldigheter gentemot samhället var kodord i medborgarbegreppet. Begrepp som skaver i en tid där rätt närmast har blivit synonymt med rätten att konsumera.
Tidsenligt är det också vår rätt att konsumera som Fly Nordics flygvärdinnor på affischerna i tunnelbanan höjer sina knutna, röda nävar för. Rätten att flyga för 279 kronor.
Medborgarrättskämparna i 1700-talets Frankrike hade gråtit om de vetat. Klimatet gråter i dag

Reklamen är livsfarlig del 1

1957. Masskonsunsumismen var inte ens född. Sven Lindqvist ser mönstren redan då och skriver sin fortfarande högaktuella stridskrift "Reklamen är livsfarlig". Han talar om den "perversa köplusten" och "varuerotiska eggelser" (visst är formuleringen vacker). Lindqvist menar att det är nötningen av en möbel eller ett klädesplagg som förmänskligar tingen, som gör dom till något större än sin blotta yta. Men reklamen kämpar emot, den uppmanar till otrohet.
Hade Sven Lindqvist skrivit en ny bok om reklam i dag hade den med all sannolikhet beskrivit reklamens förskjutning från direkt visuell påverkan till en kraft som försöker smyga sig in via det mänskliga umgänget. Som låtsas att den inte är reklam. Som blir en del av kulturen - istället för kulturens fiende.
Reklamfolket vet också konsten att spela i gränslandet. Att det som är reklam inte ska uppfattas som reklam. Därför blir jag så förtvivlad när min första tanke om skylten i tunnelbanan är frågan om vilket företag som som står bakom. Och hur man ska förstå vilket detta företag är.

Reklamen är livsfarlig del 2

Eller titta på det här. 30-meters banderollen på Svevägen är grotesk. Men den är bedräglig. Den skapar en tankeprocess. Den vill engagera. Den vill inte pracka på, utan smyga in. Och på vägen försvinner den mest relevanta frågan: Den som frågar om det verkligen är någon som saknar ett Mio-varuhus i Stockholms city.

Kista välkomnar shoppare och sjuka

För den utomstående är Kista något märkligt. Ericssons huvudkontor, Science Tower, Stockholms Silikon Valley. Och inte nog med att man har den blåa linjens enda perrong ovan jord, man stoltserar även med en galleria som är öppen 9 till 21, måndag till söndag. Från de slitna 80-talshusen till de amerikanskt inspirerade fiken i butikskomplexet är kontrasten mer än brutal. Eller skrattretande för den som är på det humöret.
Lika skrattretande är inte statistiken över nyetableringar av husläkare i landstingets Vårdval Stockholm. Runt övriga Järvafältet, i Rinkeby, Tensta, Husby och Akalla, rapporteras inga nyetableringar vara på gång. Från Kista planerar däremot fem nya husläkare att starta upp.
Slutsats: Att de nyhugade vitrockarna tror sig tjäna mer på inpendlande musärmar än förortens dagliga krämpor. Eller att vi tar steg för steg mot ett samhälle där vård blir som vilken vara som helst.

Dom kallar det frihet

.. och det kanske är sant att den kan köpas. Sant är i alla fall att det är lättare att köpa en ny BMW om man bor i en kommun vars medelinkomst 2006 var 412 000 kronor. Högst i landet faktiskt.

En konservativ stickare

"Conservative with a twist". Så lanserades bilmodellen Rover 75. "Det kändes som det var direkt riktat till mig", berättar det moderata borgarrådet Mikael Söderlund på sin blogg. Den konservativa twisten i Söderlunds politiska gärning är bland annat en förkärlek för höga hus. 30 eller 40 våningar. Genom arkitekturen ska Stockholm visa sin ständiga framåtrörelse, menar Söderlund.
Mindre twistig är Mikael Söderlunds icke-demokratiska ådra vad gäller stadsdelarnas egna inflytande i stadsbyggnadsfrågor och devisen att gatukonst inte i någon form kan vara konst.
Inte ens om det är stickat.