Paus och valfrihetens konsekvenser

Tre olika företag driver numera äldreboendet Ekbackens tre våningar i Sundbyberg. Ett stort storkök finns också i lokalerna. Men därifrån hämtas inte maten till de gamla. Den kör entreprenörerna istället in från Täby och Märsta. I brist på avsättning för maten som lagas på Ekbacken körs därför Sundbybergsmaten till Danderyd.

Valfriheten är är sannerligen fantastisk.

Bidrar till dagens transporthelvete gör den också.

(bloggen tar nu en paus i brist på uppkoppling i hemmet, regelbundna läsare meddelas när nystarten sker)

Det är billigt att döda en gitarr

Det sägs att Victor Jara avrättades med 41 skott av Pinochet hejdukar. Om det är sant vågar jag inte gå i god för. Vad som däremot är sant är att det inte behövs lika drastiska metoder för att döda en gitarr.
I rusande högkonjunktur har Stockholms alla förvaltningar ett sparbeting på 1,5 procent. För kulturskolan (där bland annat musikskolan ingår) innebär det att ett 30-tal lärare sägs upp och att avgifterna höjdes med mellan 150 och 450 kronor per termin.
Någon större politisk insiktsfullhet behövs inte för att gissa följderna som nu syns: påtagligt färre elever, framförallt i ytterområdena.
Så vårdas den svenska stoltheten musikskolan. För en besparing på futtiga tre miljoner.

När moderaterna ställde allt på huvudet (del 1)

Nya tider innebär, även rent semantiskt, något annat än gamla tider. Inget konstigt så långt. Men när det gäller moderaterna, de nya moderaterna, blir man osäker på vad som är det nya och vad som är det gamla. Historiskt har moderaterna på riksnivå alltid tillhört den ideologiska benknäckarhögern, medan dess företrädare i kommuner och landsting lagt an än mer pragmatisk och mindre ideologisk syn. Men när vi går in i 2008, detta råttans år, är förhållandena omvända. Reinfeldt och Borg kramar de offentliga lösningarna medan privatiseringsivern i flera blåstyrda kommuner drivs av en hets och lust utan tidigare motstycke och intensitet.
Det senaste förslaget, från bläckblå Nacka, tar oss ett nytt steg på den tankemässiga förflyttningen från medborgare till konsumenter. Varje elev ska, från sjätteklass, köpa in sin syorådgivning via "karriärscheckar". 700 kronor per år och elev (vilket motsvarar ett besök per person) är tanken.
Jag läser om förslaget på nytt och letar förtvivlat efter ett ord - ordet behov. Tänker att elever har olika behov och att det är ett faktum man inte ska behöva argumentera för. Tydligen hade jag fel. Att man tydligen ska tvingas argumentera för det också.
Men i Nacka argumenterar man inte. I Nacka köper man tjänster (så är man också pionjärer inom hemtjänstområdet. I Nacka finns inte längre någon kommunal hemtjänst, allt är privatiserat och satt under vinstlupp).
Så visst kan man lyssna på Reinfeldt och tro att det pågår ett systemskifte inom den moderata politiken. Men i praktisk kommunal politik visar moderaterna vad man egentligen vill.
Att man är mer fundamentalister än någonsin.

(del två i ämnet är på gång)

När solen går ner över Hallonbergen

Hallonbergen byggdes för sent. När Sundbybergsbornas hallonsnår slutligen var borta och området stod färdigt 1973 var miljonprogrammet redan slut som politisk idé. Husen på sluttampen blev också ofta de allra sämsta. De minst inspirerade.
Kanske är det också därför Hallonbergen fått agera fond för trasighet och dyster vardagsrealism så många gånger. Som när Allan Edwall sjunger " innanför vår tvåa mister livet färgen medan solen lyser bortom Hallonbergen" eller i Anna Sjödahls Munch-pastisch "vår i Hallonbergen" (till höger).
I Anna Sjödals 70-tals tavla ser jag en kvinna som skriker ut sin vardagströtthet och de som skrikit i mitt hus sedan jag flyttat hit är också kvinnorna. Kvinnan som skrek i tvättstugan, mannen som var stum. Omkring mig ser jag också mängder av kvinnor - som inte alltid skriker - men som iallafall talar om den frustration och känslovånda de bär på. Jag ser däremot försvinnande få män som gör detsamma. Istället ser jag de män som Susan Faludi beskriver i Stiffed; vilsna och förvirrade i sin mansroll när arbetslösheten slår dem. Stumma. Ofta frånkörda av sin partner socialt.
Männen som sitter i kulturhusets schackhörna, eller på sportbarernas plastiga soffor är själva personifieringen av de tysta männen.Fokuserade på allt utan sina egna känslor.
I Hallonbergen sitter den äldre manliga gemenskapen runt stolpen utanför Konsum. Dag efter dag. Ofta redan vid sju på morgonen. Klädkoden är blå. Hundarna och rullatorerna är med. Min förhoppning är att herrarna pratar med varandra på riktigt, så mycket som de sitter där. Tyvärr är jag inte övertygad.

Vällingby, tidsandan och folkhemmet

Det var Vällingby som blev den stora symbolen för folkhemmet. 1954 stod området färdigt, 1959 flyttade paret Palme till Tornedalsvägen i Vällingbyhöjden och julen 1972 satt Olof Palme, då statsminister, och fördömde bombningarna i Hanoi från köksbordet i sitt Vällingbyradhus.

De utländska delegationerna vallfärdade för att se praktjuvelen i folkhemsbygget, abc-förorten i västra Stockholm där barnen inte skulle behöva korsa en bilväg till vägen till skolan, området där arbete, bostad och centrum skulle integreras, området där Lisbeth Palme heller aldrig riktigt kom att trivas (då det blev så långt till väninnorna i stan).

Ännu är mycket av Vällingbys tidstypiska detaljer kvar. Den klassiska biografen Fontänen står där ännu liksom cirkelmönstren i den öppna torgytan är bevarade.

Men om 50- och 60-talen var den sociala ingenjörskonstens ljuva år med service, arbete, funktionell bebyggelse och välfärd i fokus så finns det bara ett ledord för 2000-talet - shopping.

När detta skrivs, den 25 mars, är det två dagar kvar innan Kfem, 8000 kvadratmeter designshopping, invigs i Vällingby. "En symbolisk lyxrevansch för alla förortsbor", kommenterar Lena Lindvall, affärsområdeschef, i Dagens Handel.

Känn på ordet: lyxrevansch. När kom det in i svenskan? Och varför?

Men det ska sägas, folkhemmet har inte helt (som bilden också visar) övergivit Vällingby. Folkhemmet har bara bytt skepnad. Idag är Folkhemmet leverantör av soffor i 11 000-kronorsklassen.

Funktionellt - för de som som tröttnat på Ikea.

(Djina tackas för Vällinbyguidning och -inspiration)

al-Shabaab och USA:s ledband

På morgonen den 28 februari gick ett tiotal poliser in i tre lägenheter i Tensta och Rinkeby och grep tre män. "Misstänks för att ha finansierat terrorbrott" berättade åklagaren. Männen skall ekonomiskt ha stöttat al-Shabaab, en ungdomsorganisation knuten till de islamiska domstolarna i Somalia. Men, konstaterade någon reporter, al-Shabaab är ju inte terroriststämplad av vare sig FN eller EU.
Inte då.
Inte förrän dagen efter, den 29:e, då USA deklarerar att al-Shabaab numera stämplas som terroristorganisation med band till al-Qaida. Att tro att den svenske åklagaren, som senare häktade två av de tre somaliska männen, inte kände till vad USA planerade är för osannolikt för att vara sant.
Att i det ljuset envetet fortsätta att hävda att Sverige driver en egen och självständig säkerhetspolitik är bara fånigt. I kampen mot den islamska extremismen ska alla i västerlandets kvasikristna gemenskap underordna sig, oavsett demokratiska offer.

Nåväl. Låt säga att männen i Rinkeby och Tensta faktiskt skickade pengar till al-Shabaab som faktiskt också har utfört attacker i Somalia. Har vi rätt att säga att det är fel? Kanske inte. al-shabaabs attacker har huvudsakligen vänt sig mot etiopiska trupper som stöttar interimsregeringen. Och etiopiska trupper som stödjer ett styre som inte är folkvalt - vilket interimsregeringen inte är - innebär ockupation. Och folkrätten ger ett ockuperat folk rätt att bekämpa ockupationen. Även med våld.

Så man må tycka illa om de islamiska domstolarna och al-Shabaab likväl som man tycker illa om Hamas i Palestina. Men att säga att det är terroristbrott att skicka pengar till al-shabaab; det är en väl långsökt (med betoning på sökt) koppling.

Strålande tider, sa Thor Modéen

På en av tvärgatorna till Valhallavägen bodde Thor Modéen tills gulsoten tog honom 1950. På väggen till huset där Modéen bodde finns det klassiska citatet från en av de otaliga revyerna, "det är strålande tider, härliga tider". Ovanför inristat finns ett antal år som bland annat innehöll de värsta exemplen på mänsklig ondska någonsin.
Kontrasten till citatet under blir slående. Eller lögnaktig, om man så vill se det.
Parallellen finns även idag. Samtidigt som Stockholm liksom den stora världen omkring jublar över den utdragna högkonjunkturen ökar världens koldioxidutsläpp fortare än någonsin. Följden blir att det i dessa strålande tider inte strålar ut tillräckligt mycket värme från atmosfären. Stockholms stad har som som extra krydda också beslutat att förlänga avtalet för Bromma flygplats med 30 år. Med några få undantag vill hela stadshuset också få till stånd monsterbygget Förbifart Stockholm. Båda projekten är koldioxidbomber.
Det är också intressant att titta på jättesatsningarna ur ett maktperspektiv. De klassiska härskarstrategierna osynliggörande och förlöjligande är ständiga följeslagare i debatten. För de som bär på invändningar mot nya vägar och expanderande flygplatser får fortfarande leva med att få argumenten om naivitet och vill du-att-vi-ska-tillbaks-till-grottan slängda i ansiktet. Förlöjligande är bara förnamnet. Och de som borde ha mest att säga till om vad gäller nya fossilsatsningar, som framtida generationer och befolkningen i länder som Bangladesh (som släpper ut minst, men drabbas hårdast), är fullständigt nedtystade och osynliggjorda.
Klassiska härskarstrategier i högform. Båda två.
Men det är med Thor Modéens ord "strålande tider, härliga tider".

Om framtida generationer kommer att hålla med bekymrar inte Stadshuset.

Lakanen, polisstrategier och den politiska kampen

Det började på Odenplan, med röda lakan, mot den planerade gallerian. Sedan blev det blå lakan mot ett planerat dagis på Söders höjder, vita, alltmer ihopkorvade lakan, mot den smutsiga luften på Hornsgatan och nu åter röda lakan för att rädda badet i Aspudden. Frågan som följer: är det bra? Och visst är engagemanget bra, men det är också en samtidssignal som är oroväckande. En signal som följer i samma spår som grupphelvetet på Facebook. Grupphelvetet där engagemang inte behöver innebära att man byter ett ord med någon annan, utan enbart klickar i en ruta och bekräftar sitt medlemskap i "Stoppa Kinas förtryck av Tibet" eller "fjärrvärme, ja visst". Samma sak på Hornsgatan. Lakanet är uthängt - dags att invänta förändring. Beskrivningen må vara något klichéartad, kanske förlöjligande. Likväl oroar den.
Därför behövs grupper som Klimax (se bilden nedan från bilblockaden den 15 mars) så förtvivlat väl. Politiska grupper som ser gatan - inte datorn - som den viktigaste platsen för politisk kamp. Sedan kan man fundera över polisens gullstrategi, manifesterad i både Malmö, Göteborg och nu senast i Stockholm. En strategi som låter demonstranterna hållas och som glatt leder undan bilarna. Ska man glädjas? Jo, nog ska man det. För det innebär en chans att visa ett alternativ, ett lockande alternativ för förbipasserande och andra. Men det innebär också att alla klimatkämpar måste fundera över hur kampen förs vidare. För vad polisen vill åstadkomma är smidighet och tystnad, smidighet och tystnad. Samma sak önskar näringslivet och storkapital. För att köra fossilsamhället så länge det bara går. Alla som bara läst ett uns av av vad klimatforskningen kommit fram till vet att det inte är en hållbar väg. Att det måste till konfrontation med hela den livssynen. Men de mäktiga motståndarna väljer duckandet, tystnaden och backandets väg.
Det är egentligen läskigare än motsatsen.

Rinkeby ber inte alltid om integration

Det är en solkad känsla. Där-fick-ni-se-känslan blandas med ledsamheten över att integrationens, till synes enkla lösningar, inte passar in i de mönster man hoppats. Fembarnsmamman och ägaren till den somaliska förskolekoncernen Bismilahi i Tensta och Rinkeby sitter häktad, misstänkt för att att ha fört ut mer än tio miljoner av skattemedel avsedda för förskolorna till konton i Mellanöstern. Grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott lyder anklagelsen.
Första känslan: där fick ni; alla friskoleivrare. Se hur det går. Vissa friskolor delar ut vinst till ägarna, andra slussar vidare pengarna till andra verksamheter utomlands. Om det finns någon gradskillnad dem emellan kan diskuteras. Slutsatsen är likväl given - miljoner av skattemedel som aldrig kommer barnen och skolverksamheten tillgodo.
Jag har väntat på indignationsstormen mot friskolesvinnet tidigare. Tydligen krävdes det muslimska förskolor med en somalisk kvinna vid rodret för att den skulle uppväckas.

Men sedan sätter man i halsen. För när stängningshotet vilar över Bismilahi menar upprörda somaliska föräldrar i Rinkeby att de hellre har barnen hemma än låter dem gå i vanliga förskolor. Trygghetsskälet anförs. Hellre outbildade somaliska kvinnor som pedagoger än utbildade svennefröknar. Och argumentet är förståligt. Men ledsamt. För man vill så gärna att de segregerade ska vilja bli integrerade. I verkligheten är det inte alltid fallet.

Fromm vrider sig i graven

5000 nya jobb och Solna jublar över den planerade jättegallerian i närheten av nya Råsunda. 230 ny butiker ska skapa Skandinaviens största shoppingcentrum. Men även handelns vänner måste medge att området inte direkt är glest på butiker i dag. Solna centrum med 125 butiker, Kista galleria med något liknande, Barkarby och så hela innerstaden. Det som sägs styra marknadsekonomin - efterfrågan - har knappast varit drivande i denna etableringstanke.
Men när exempelvis Birger Schlaug sakligt konstaterar att vi som folk är utshoppade, lämnas det fullständigt därhän. Ett folk må vara utbrända, livssönderpusslade eller vara slavar under vilka modeord som helst. Men att komma och säga att vi är utshoppade (Underförstått: vill du inte ha kvar välfärden? men shoppa då!) då har man sällat sig till freaksen.
Men i tider när konsumtion ses som svaret på allt från arbetslöshet till skatteinkomster, ja rent av ett sätt att umgås, kan det vara nyttigt att plocka upp Erich Fromms teser från "Att ha eller att vara". Fromm konstaterar lakoniskt att ägande leder till våld och miljöförstöring och att konsumtion lindrar oro därför att det är något som inte tas ifrån en. Men, säger Fromm, känslan är en chimär - den sviker och kräver ständig påfyllning. Varandet däremot är i samklang med människans förmåga till kärlek och aktivitet.
Låter det sektvänster? Kulturkofta? Bakåtsträvare? Flum?
Okej, nån må säga att att köpvägrarna är de som har råd att vara det, att det är ytterligare ett varumärkesifiering av det individuella jaget. Likväl är de som vägrar shopping vår tids radikaler.

Borgmästaren talar i Solna

Det är fördraget och igengallrat. Det känns också som om balkongen skulle kunna rasa ner. Men så är det heller inte lätt att vara socialdemokrat i Solna. Sveriges lägsta kommunalskatt sänktes nyligen med ytterligare 20 öre. Kommunen kan också stoltsera med rekordmånga nya företag och en arbetslöshet som är försumbar. Så när oppositionen ropar att tre av fyra som har hemtjänst är missnöjda och att länets största barngrupper på dagis 2006 fanns i Solna gör man det för döva öron.
Ropen går ut i en öken av kontorskomplex. Att kommunpolitik numera oftast blott är att smörja företagens hjul, blir sällan så tydligt som i Solna.

Lars-Erik Salminen, kommunstyrelsen moderate ordförande, har också bestämt sig vilka som är den viktigaste målgruppen för det politiska verksamheten. Trots att borgmästartiteln formellt avskaffades i Sverige 1971 skickar Salminen ut "borgmästarbrev" till kommunens företag. För den goda kontaktens skull. För att visa sin uppskattning. För att visa på lyhördhet och intresse.
En annan målgrupp man skulle kunna tänka sig att Salminen skulle intressera sig för är medborgarna i kommunen.
Än så länge har några medborgarbrev dock inte synts till.

När Skärholmen tappade hakan

Det är så förutsägbart. Stockholms stad säljer ut tio av sina stadsdelscentrum till det engelska fastighetsbolaget Boultbee. Några månader aviserar de engelska kapitalisterna att man höjer hyran för biblioteket i Skärholmens centrum med 60 procent. Dessutom ger man sig själva rätten att säga upp biblioteket med nio månaders varsel. Lokala borgerliga Skärholmspolitiker - som stått bakom utförsäljningen - står med tappad haka.
Uppenbart överraskade över att de multinationella engelsmännen tanker ta ut högsta möjliga hyra och inte göra ett vackert undantag för kulturen.
Naiviteten är på gränsen till ren dumhet.
Men det behövs inte råbarkade fastighetskapitalister för att se att den icke-inkomstbringande biblioteksvärlden går en hård tid till mötes. I Värmdö vill kommunen stänga fem ö-bibliotek. Den som tänker glesbygd kanske inte associerar till Stockholms skärgård men boende längst ut i kustbandet får med de stängda småbiblioteken över en timme till närmaste bibliotek.
Kommunen sparar runt 200 000 på att stänga biblioteken.
Det motsvarar, tja, en halv Volvo av större modell.
Men det gör också att nya generationer kustbarn inte tar biblioteken för givna. Det om något är ledsamt. Och går inte att värdera i pengar.

En provocerande kricka

"En apa närmar sig London. Hopsjunken och med slutna ögon". I Peter Hoegs "Kvinnan och apan" tar sig den stora människoapan mot imperiets gamla huvudstad, mot civilisationens hjärta. Och så gör även många andra djur, menar Hoeg som beskriver London som en av de de mest djurrika platserna på jorden. Trots konkurrensen med människan. Trots avsaknaden av naturliga biotoper.
Ett halvt Europa österut ligger Lötsjön mellan Sundbyberg och Hallonbergen. Och trots massan av soltörstande tvåfotingar ligger Krickhannen lugnt och vilar tre meter från barnvagnsrace och löparfötter. Sveriges minsta and, som jag fått slita för att se på 50 meters avstånd genom kikare tidigare. Nu helt oberörd av storstadens larm.
Det är närmast provocerande.

Slussen som framtidspekare

Klockan 04.59 söndagen den 3 september 1967 var det nedräkning på radion. Rock-Boris sjöng "Håll dig till höger, Svensson" och några minuter senare var högertrafiken genomförd.
35 år tidigare, när Stockholms midja Slussen stod färdigt för att ta i bruk, hade arkitekterna Tage William Olsson och Holger Blom visat sällsynt skicklig fingertoppskänsla i känsla för vad framtiden skulle innehålla. Det funktionalistiska praktverket som binder samman Gamla stan och Söder byggdes nämligen redan på 30-talet med en tanke på högertrafik.
Det var då och i dag vittrar istället Slussen, pålningen sjunker och hela konstruktionen håller på att ge vika. Ett nytt Slussen ska också byggas. Ska man även nu bygga med en fingertoppskänsla för användning 35 år fram i tiden borde i alla fall en sak vara given - att några bilar inte ska rulla över Slussen.

Sossarna och sönderfallet i Tensta

Det var socialdemokraterna som byggde folkhemmet, som byggde miljonprogrammet och som byggde Tensta under sent 60-tal. Det var också blekvita socialdemokrater, inte bara från Stockholms alla hörn utan även från stora delar av landet, som fyllde upp Tenstas lägenheter och drev området framåt under tidigt 70-tal. Sossar ordnade simhallen, ordnade gymnasiet. Det var en folkrörelse som skapade Tensta.
I dag är Tenstas socialdemokrater söndersplittrade i etniska grupperingar. Kurdo Baksi talar om Mellanöstern-politik. Och kanske har folkrörelserna lyckats bidra till ett förlamande lock över stadsdelen. Sociologen Nora Räthzel beskriver Tensta som en plats där organisationerna - i ständig jakt efter nya pengar till verksamheten - böjer sig för dominanta tjänstemäns alla önskningar. På vägen förloras både färdriktningen och kopplingen till föreningens medlemmar. Med Räthzels ord: "man gör något för föreningen, inte med den".
Tjänstemän som är vana att styra som de vill. Föreningsföreträdare som bara blir slavar under verksamhetsbidragen. Och 18 000 invånare (lika många som i Kiruna) som letar efter en identitet att vara stolta över.
Tensta behöver en ny väg. Att bygga på något som inte är beroende av stadsdelens penningpåse är nog en uppfriskande start

Videodagar botar taskiga relationer

Som en del i Vårdval Stockholm har den borgerliga alliansen i landstinget satsat hårt på webbsajten Vårdguiden. Här kan den kräsne vårdkonsumenten välja mellan vårdcentralen som har 86 procent nöjda kunder och den som har 84 procent nöjda kunder. Och sedan nöjt gå med sina bihålor/sönderhostade hals/öronsprängningar och känna tillfredställelsen i att ha gjort ett medvetet val. Men den som hamnar på Vårdguidens hemsida kan också få bonusinformation om "hur man håller parrelationen levande". I den pedagogiska inledningen berättas bland annat att "man i början av ett förhållande pratar med varandra om allt och kan sitta uppe hela nätterna och diskutera livet och universum. Man tycker lika om det mesta men respekterar varandras olikheter eftersom det är en del av ens personlighet."
Men den rosaskimrande förälskelsen tar ju sorgligt nog slut, meddelar Vårdguiden. Faror som "bristande kommunikation, uppoffringar och tristess och leda" väntar i alla relationer. Men då kan Vårdguiden även berätta om botemedel och insatser för ett vitaliserat förhållande. Som att båda "tar ledigt från jobbet och tittar på video hela dagen".
Spontant känns det väl så där halvkonstruktivt för förhållandet. Men en charmig avvikelse från Borgs arbetslinje är det i allafall.

Dagens knutna nävar

Röda nävar sträckta mot skyn. Symboliken är stark. Mer i skymundan, men en lika stark symbolik finns i att skylten som berättar att vi befinner oss på Medborgaplatsen täcks av den stora reklamaffischen.
Den stora öppna ytan i hjärtat av söder har en politisk laddning. Det var på söder Stockholms arbetarrörelse växte fram, det var här Anna Lindh höll sitt sista offentliga tal, det var här pappa Ghezali satt i stålbur i protest mot att sonen satt inspärrad på Guantanamo. Även ordet medborgare är ett ord som inte är okontroversiellt i dag. Med rötter i franska revolutionen växte medborgarbegreppet fram. Politiska och sociala rättigheter, men också skyldigheter gentemot samhället var kodord i medborgarbegreppet. Begrepp som skaver i en tid där rätt närmast har blivit synonymt med rätten att konsumera.
Tidsenligt är det också vår rätt att konsumera som Fly Nordics flygvärdinnor på affischerna i tunnelbanan höjer sina knutna, röda nävar för. Rätten att flyga för 279 kronor.
Medborgarrättskämparna i 1700-talets Frankrike hade gråtit om de vetat. Klimatet gråter i dag

Reklamen är livsfarlig del 1

1957. Masskonsunsumismen var inte ens född. Sven Lindqvist ser mönstren redan då och skriver sin fortfarande högaktuella stridskrift "Reklamen är livsfarlig". Han talar om den "perversa köplusten" och "varuerotiska eggelser" (visst är formuleringen vacker). Lindqvist menar att det är nötningen av en möbel eller ett klädesplagg som förmänskligar tingen, som gör dom till något större än sin blotta yta. Men reklamen kämpar emot, den uppmanar till otrohet.
Hade Sven Lindqvist skrivit en ny bok om reklam i dag hade den med all sannolikhet beskrivit reklamens förskjutning från direkt visuell påverkan till en kraft som försöker smyga sig in via det mänskliga umgänget. Som låtsas att den inte är reklam. Som blir en del av kulturen - istället för kulturens fiende.
Reklamfolket vet också konsten att spela i gränslandet. Att det som är reklam inte ska uppfattas som reklam. Därför blir jag så förtvivlad när min första tanke om skylten i tunnelbanan är frågan om vilket företag som som står bakom. Och hur man ska förstå vilket detta företag är.

Reklamen är livsfarlig del 2

Eller titta på det här. 30-meters banderollen på Svevägen är grotesk. Men den är bedräglig. Den skapar en tankeprocess. Den vill engagera. Den vill inte pracka på, utan smyga in. Och på vägen försvinner den mest relevanta frågan: Den som frågar om det verkligen är någon som saknar ett Mio-varuhus i Stockholms city.

Kista välkomnar shoppare och sjuka

För den utomstående är Kista något märkligt. Ericssons huvudkontor, Science Tower, Stockholms Silikon Valley. Och inte nog med att man har den blåa linjens enda perrong ovan jord, man stoltserar även med en galleria som är öppen 9 till 21, måndag till söndag. Från de slitna 80-talshusen till de amerikanskt inspirerade fiken i butikskomplexet är kontrasten mer än brutal. Eller skrattretande för den som är på det humöret.
Lika skrattretande är inte statistiken över nyetableringar av husläkare i landstingets Vårdval Stockholm. Runt övriga Järvafältet, i Rinkeby, Tensta, Husby och Akalla, rapporteras inga nyetableringar vara på gång. Från Kista planerar däremot fem nya husläkare att starta upp.
Slutsats: Att de nyhugade vitrockarna tror sig tjäna mer på inpendlande musärmar än förortens dagliga krämpor. Eller att vi tar steg för steg mot ett samhälle där vård blir som vilken vara som helst.

Dom kallar det frihet

.. och det kanske är sant att den kan köpas. Sant är i alla fall att det är lättare att köpa en ny BMW om man bor i en kommun vars medelinkomst 2006 var 412 000 kronor. Högst i landet faktiskt.

En konservativ stickare

"Conservative with a twist". Så lanserades bilmodellen Rover 75. "Det kändes som det var direkt riktat till mig", berättar det moderata borgarrådet Mikael Söderlund på sin blogg. Den konservativa twisten i Söderlunds politiska gärning är bland annat en förkärlek för höga hus. 30 eller 40 våningar. Genom arkitekturen ska Stockholm visa sin ständiga framåtrörelse, menar Söderlund.
Mindre twistig är Mikael Söderlunds icke-demokratiska ådra vad gäller stadsdelarnas egna inflytande i stadsbyggnadsfrågor och devisen att gatukonst inte i någon form kan vara konst.
Inte ens om det är stickat.