När solen går ner över Hallonbergen

Hallonbergen byggdes för sent. När Sundbybergsbornas hallonsnår slutligen var borta och området stod färdigt 1973 var miljonprogrammet redan slut som politisk idé. Husen på sluttampen blev också ofta de allra sämsta. De minst inspirerade.
Kanske är det också därför Hallonbergen fått agera fond för trasighet och dyster vardagsrealism så många gånger. Som när Allan Edwall sjunger " innanför vår tvåa mister livet färgen medan solen lyser bortom Hallonbergen" eller i Anna Sjödahls Munch-pastisch "vår i Hallonbergen" (till höger).
I Anna Sjödals 70-tals tavla ser jag en kvinna som skriker ut sin vardagströtthet och de som skrikit i mitt hus sedan jag flyttat hit är också kvinnorna. Kvinnan som skrek i tvättstugan, mannen som var stum. Omkring mig ser jag också mängder av kvinnor - som inte alltid skriker - men som iallafall talar om den frustration och känslovånda de bär på. Jag ser däremot försvinnande få män som gör detsamma. Istället ser jag de män som Susan Faludi beskriver i Stiffed; vilsna och förvirrade i sin mansroll när arbetslösheten slår dem. Stumma. Ofta frånkörda av sin partner socialt.
Männen som sitter i kulturhusets schackhörna, eller på sportbarernas plastiga soffor är själva personifieringen av de tysta männen.Fokuserade på allt utan sina egna känslor.
I Hallonbergen sitter den äldre manliga gemenskapen runt stolpen utanför Konsum. Dag efter dag. Ofta redan vid sju på morgonen. Klädkoden är blå. Hundarna och rullatorerna är med. Min förhoppning är att herrarna pratar med varandra på riktigt, så mycket som de sitter där. Tyvärr är jag inte övertygad.

Vällingby, tidsandan och folkhemmet

Det var Vällingby som blev den stora symbolen för folkhemmet. 1954 stod området färdigt, 1959 flyttade paret Palme till Tornedalsvägen i Vällingbyhöjden och julen 1972 satt Olof Palme, då statsminister, och fördömde bombningarna i Hanoi från köksbordet i sitt Vällingbyradhus.

De utländska delegationerna vallfärdade för att se praktjuvelen i folkhemsbygget, abc-förorten i västra Stockholm där barnen inte skulle behöva korsa en bilväg till vägen till skolan, området där arbete, bostad och centrum skulle integreras, området där Lisbeth Palme heller aldrig riktigt kom att trivas (då det blev så långt till väninnorna i stan).

Ännu är mycket av Vällingbys tidstypiska detaljer kvar. Den klassiska biografen Fontänen står där ännu liksom cirkelmönstren i den öppna torgytan är bevarade.

Men om 50- och 60-talen var den sociala ingenjörskonstens ljuva år med service, arbete, funktionell bebyggelse och välfärd i fokus så finns det bara ett ledord för 2000-talet - shopping.

När detta skrivs, den 25 mars, är det två dagar kvar innan Kfem, 8000 kvadratmeter designshopping, invigs i Vällingby. "En symbolisk lyxrevansch för alla förortsbor", kommenterar Lena Lindvall, affärsområdeschef, i Dagens Handel.

Känn på ordet: lyxrevansch. När kom det in i svenskan? Och varför?

Men det ska sägas, folkhemmet har inte helt (som bilden också visar) övergivit Vällingby. Folkhemmet har bara bytt skepnad. Idag är Folkhemmet leverantör av soffor i 11 000-kronorsklassen.

Funktionellt - för de som som tröttnat på Ikea.

(Djina tackas för Vällinbyguidning och -inspiration)

al-Shabaab och USA:s ledband

På morgonen den 28 februari gick ett tiotal poliser in i tre lägenheter i Tensta och Rinkeby och grep tre män. "Misstänks för att ha finansierat terrorbrott" berättade åklagaren. Männen skall ekonomiskt ha stöttat al-Shabaab, en ungdomsorganisation knuten till de islamiska domstolarna i Somalia. Men, konstaterade någon reporter, al-Shabaab är ju inte terroriststämplad av vare sig FN eller EU.
Inte då.
Inte förrän dagen efter, den 29:e, då USA deklarerar att al-Shabaab numera stämplas som terroristorganisation med band till al-Qaida. Att tro att den svenske åklagaren, som senare häktade två av de tre somaliska männen, inte kände till vad USA planerade är för osannolikt för att vara sant.
Att i det ljuset envetet fortsätta att hävda att Sverige driver en egen och självständig säkerhetspolitik är bara fånigt. I kampen mot den islamska extremismen ska alla i västerlandets kvasikristna gemenskap underordna sig, oavsett demokratiska offer.

Nåväl. Låt säga att männen i Rinkeby och Tensta faktiskt skickade pengar till al-Shabaab som faktiskt också har utfört attacker i Somalia. Har vi rätt att säga att det är fel? Kanske inte. al-shabaabs attacker har huvudsakligen vänt sig mot etiopiska trupper som stöttar interimsregeringen. Och etiopiska trupper som stödjer ett styre som inte är folkvalt - vilket interimsregeringen inte är - innebär ockupation. Och folkrätten ger ett ockuperat folk rätt att bekämpa ockupationen. Även med våld.

Så man må tycka illa om de islamiska domstolarna och al-Shabaab likväl som man tycker illa om Hamas i Palestina. Men att säga att det är terroristbrott att skicka pengar till al-shabaab; det är en väl långsökt (med betoning på sökt) koppling.

Strålande tider, sa Thor Modéen

På en av tvärgatorna till Valhallavägen bodde Thor Modéen tills gulsoten tog honom 1950. På väggen till huset där Modéen bodde finns det klassiska citatet från en av de otaliga revyerna, "det är strålande tider, härliga tider". Ovanför inristat finns ett antal år som bland annat innehöll de värsta exemplen på mänsklig ondska någonsin.
Kontrasten till citatet under blir slående. Eller lögnaktig, om man så vill se det.
Parallellen finns även idag. Samtidigt som Stockholm liksom den stora världen omkring jublar över den utdragna högkonjunkturen ökar världens koldioxidutsläpp fortare än någonsin. Följden blir att det i dessa strålande tider inte strålar ut tillräckligt mycket värme från atmosfären. Stockholms stad har som som extra krydda också beslutat att förlänga avtalet för Bromma flygplats med 30 år. Med några få undantag vill hela stadshuset också få till stånd monsterbygget Förbifart Stockholm. Båda projekten är koldioxidbomber.
Det är också intressant att titta på jättesatsningarna ur ett maktperspektiv. De klassiska härskarstrategierna osynliggörande och förlöjligande är ständiga följeslagare i debatten. För de som bär på invändningar mot nya vägar och expanderande flygplatser får fortfarande leva med att få argumenten om naivitet och vill du-att-vi-ska-tillbaks-till-grottan slängda i ansiktet. Förlöjligande är bara förnamnet. Och de som borde ha mest att säga till om vad gäller nya fossilsatsningar, som framtida generationer och befolkningen i länder som Bangladesh (som släpper ut minst, men drabbas hårdast), är fullständigt nedtystade och osynliggjorda.
Klassiska härskarstrategier i högform. Båda två.
Men det är med Thor Modéens ord "strålande tider, härliga tider".

Om framtida generationer kommer att hålla med bekymrar inte Stadshuset.

Lakanen, polisstrategier och den politiska kampen

Det började på Odenplan, med röda lakan, mot den planerade gallerian. Sedan blev det blå lakan mot ett planerat dagis på Söders höjder, vita, alltmer ihopkorvade lakan, mot den smutsiga luften på Hornsgatan och nu åter röda lakan för att rädda badet i Aspudden. Frågan som följer: är det bra? Och visst är engagemanget bra, men det är också en samtidssignal som är oroväckande. En signal som följer i samma spår som grupphelvetet på Facebook. Grupphelvetet där engagemang inte behöver innebära att man byter ett ord med någon annan, utan enbart klickar i en ruta och bekräftar sitt medlemskap i "Stoppa Kinas förtryck av Tibet" eller "fjärrvärme, ja visst". Samma sak på Hornsgatan. Lakanet är uthängt - dags att invänta förändring. Beskrivningen må vara något klichéartad, kanske förlöjligande. Likväl oroar den.
Därför behövs grupper som Klimax (se bilden nedan från bilblockaden den 15 mars) så förtvivlat väl. Politiska grupper som ser gatan - inte datorn - som den viktigaste platsen för politisk kamp. Sedan kan man fundera över polisens gullstrategi, manifesterad i både Malmö, Göteborg och nu senast i Stockholm. En strategi som låter demonstranterna hållas och som glatt leder undan bilarna. Ska man glädjas? Jo, nog ska man det. För det innebär en chans att visa ett alternativ, ett lockande alternativ för förbipasserande och andra. Men det innebär också att alla klimatkämpar måste fundera över hur kampen förs vidare. För vad polisen vill åstadkomma är smidighet och tystnad, smidighet och tystnad. Samma sak önskar näringslivet och storkapital. För att köra fossilsamhället så länge det bara går. Alla som bara läst ett uns av av vad klimatforskningen kommit fram till vet att det inte är en hållbar väg. Att det måste till konfrontation med hela den livssynen. Men de mäktiga motståndarna väljer duckandet, tystnaden och backandets väg.
Det är egentligen läskigare än motsatsen.

Rinkeby ber inte alltid om integration

Det är en solkad känsla. Där-fick-ni-se-känslan blandas med ledsamheten över att integrationens, till synes enkla lösningar, inte passar in i de mönster man hoppats. Fembarnsmamman och ägaren till den somaliska förskolekoncernen Bismilahi i Tensta och Rinkeby sitter häktad, misstänkt för att att ha fört ut mer än tio miljoner av skattemedel avsedda för förskolorna till konton i Mellanöstern. Grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott lyder anklagelsen.
Första känslan: där fick ni; alla friskoleivrare. Se hur det går. Vissa friskolor delar ut vinst till ägarna, andra slussar vidare pengarna till andra verksamheter utomlands. Om det finns någon gradskillnad dem emellan kan diskuteras. Slutsatsen är likväl given - miljoner av skattemedel som aldrig kommer barnen och skolverksamheten tillgodo.
Jag har väntat på indignationsstormen mot friskolesvinnet tidigare. Tydligen krävdes det muslimska förskolor med en somalisk kvinna vid rodret för att den skulle uppväckas.

Men sedan sätter man i halsen. För när stängningshotet vilar över Bismilahi menar upprörda somaliska föräldrar i Rinkeby att de hellre har barnen hemma än låter dem gå i vanliga förskolor. Trygghetsskälet anförs. Hellre outbildade somaliska kvinnor som pedagoger än utbildade svennefröknar. Och argumentet är förståligt. Men ledsamt. För man vill så gärna att de segregerade ska vilja bli integrerade. I verkligheten är det inte alltid fallet.

Fromm vrider sig i graven

5000 nya jobb och Solna jublar över den planerade jättegallerian i närheten av nya Råsunda. 230 ny butiker ska skapa Skandinaviens största shoppingcentrum. Men även handelns vänner måste medge att området inte direkt är glest på butiker i dag. Solna centrum med 125 butiker, Kista galleria med något liknande, Barkarby och så hela innerstaden. Det som sägs styra marknadsekonomin - efterfrågan - har knappast varit drivande i denna etableringstanke.
Men när exempelvis Birger Schlaug sakligt konstaterar att vi som folk är utshoppade, lämnas det fullständigt därhän. Ett folk må vara utbrända, livssönderpusslade eller vara slavar under vilka modeord som helst. Men att komma och säga att vi är utshoppade (Underförstått: vill du inte ha kvar välfärden? men shoppa då!) då har man sällat sig till freaksen.
Men i tider när konsumtion ses som svaret på allt från arbetslöshet till skatteinkomster, ja rent av ett sätt att umgås, kan det vara nyttigt att plocka upp Erich Fromms teser från "Att ha eller att vara". Fromm konstaterar lakoniskt att ägande leder till våld och miljöförstöring och att konsumtion lindrar oro därför att det är något som inte tas ifrån en. Men, säger Fromm, känslan är en chimär - den sviker och kräver ständig påfyllning. Varandet däremot är i samklang med människans förmåga till kärlek och aktivitet.
Låter det sektvänster? Kulturkofta? Bakåtsträvare? Flum?
Okej, nån må säga att att köpvägrarna är de som har råd att vara det, att det är ytterligare ett varumärkesifiering av det individuella jaget. Likväl är de som vägrar shopping vår tids radikaler.

Borgmästaren talar i Solna

Det är fördraget och igengallrat. Det känns också som om balkongen skulle kunna rasa ner. Men så är det heller inte lätt att vara socialdemokrat i Solna. Sveriges lägsta kommunalskatt sänktes nyligen med ytterligare 20 öre. Kommunen kan också stoltsera med rekordmånga nya företag och en arbetslöshet som är försumbar. Så när oppositionen ropar att tre av fyra som har hemtjänst är missnöjda och att länets största barngrupper på dagis 2006 fanns i Solna gör man det för döva öron.
Ropen går ut i en öken av kontorskomplex. Att kommunpolitik numera oftast blott är att smörja företagens hjul, blir sällan så tydligt som i Solna.

Lars-Erik Salminen, kommunstyrelsen moderate ordförande, har också bestämt sig vilka som är den viktigaste målgruppen för det politiska verksamheten. Trots att borgmästartiteln formellt avskaffades i Sverige 1971 skickar Salminen ut "borgmästarbrev" till kommunens företag. För den goda kontaktens skull. För att visa sin uppskattning. För att visa på lyhördhet och intresse.
En annan målgrupp man skulle kunna tänka sig att Salminen skulle intressera sig för är medborgarna i kommunen.
Än så länge har några medborgarbrev dock inte synts till.