Paus och valfrihetens konsekvenser

Tre olika företag driver numera äldreboendet Ekbackens tre våningar i Sundbyberg. Ett stort storkök finns också i lokalerna. Men därifrån hämtas inte maten till de gamla. Den kör entreprenörerna istället in från Täby och Märsta. I brist på avsättning för maten som lagas på Ekbacken körs därför Sundbybergsmaten till Danderyd.

Valfriheten är är sannerligen fantastisk.

Bidrar till dagens transporthelvete gör den också.

(bloggen tar nu en paus i brist på uppkoppling i hemmet, regelbundna läsare meddelas när nystarten sker)

Det är billigt att döda en gitarr

Det sägs att Victor Jara avrättades med 41 skott av Pinochet hejdukar. Om det är sant vågar jag inte gå i god för. Vad som däremot är sant är att det inte behövs lika drastiska metoder för att döda en gitarr.
I rusande högkonjunktur har Stockholms alla förvaltningar ett sparbeting på 1,5 procent. För kulturskolan (där bland annat musikskolan ingår) innebär det att ett 30-tal lärare sägs upp och att avgifterna höjdes med mellan 150 och 450 kronor per termin.
Någon större politisk insiktsfullhet behövs inte för att gissa följderna som nu syns: påtagligt färre elever, framförallt i ytterområdena.
Så vårdas den svenska stoltheten musikskolan. För en besparing på futtiga tre miljoner.

När moderaterna ställde allt på huvudet (del 1)

Nya tider innebär, även rent semantiskt, något annat än gamla tider. Inget konstigt så långt. Men när det gäller moderaterna, de nya moderaterna, blir man osäker på vad som är det nya och vad som är det gamla. Historiskt har moderaterna på riksnivå alltid tillhört den ideologiska benknäckarhögern, medan dess företrädare i kommuner och landsting lagt an än mer pragmatisk och mindre ideologisk syn. Men när vi går in i 2008, detta råttans år, är förhållandena omvända. Reinfeldt och Borg kramar de offentliga lösningarna medan privatiseringsivern i flera blåstyrda kommuner drivs av en hets och lust utan tidigare motstycke och intensitet.
Det senaste förslaget, från bläckblå Nacka, tar oss ett nytt steg på den tankemässiga förflyttningen från medborgare till konsumenter. Varje elev ska, från sjätteklass, köpa in sin syorådgivning via "karriärscheckar". 700 kronor per år och elev (vilket motsvarar ett besök per person) är tanken.
Jag läser om förslaget på nytt och letar förtvivlat efter ett ord - ordet behov. Tänker att elever har olika behov och att det är ett faktum man inte ska behöva argumentera för. Tydligen hade jag fel. Att man tydligen ska tvingas argumentera för det också.
Men i Nacka argumenterar man inte. I Nacka köper man tjänster (så är man också pionjärer inom hemtjänstområdet. I Nacka finns inte längre någon kommunal hemtjänst, allt är privatiserat och satt under vinstlupp).
Så visst kan man lyssna på Reinfeldt och tro att det pågår ett systemskifte inom den moderata politiken. Men i praktisk kommunal politik visar moderaterna vad man egentligen vill.
Att man är mer fundamentalister än någonsin.

(del två i ämnet är på gång)

När solen går ner över Hallonbergen

Hallonbergen byggdes för sent. När Sundbybergsbornas hallonsnår slutligen var borta och området stod färdigt 1973 var miljonprogrammet redan slut som politisk idé. Husen på sluttampen blev också ofta de allra sämsta. De minst inspirerade.
Kanske är det också därför Hallonbergen fått agera fond för trasighet och dyster vardagsrealism så många gånger. Som när Allan Edwall sjunger " innanför vår tvåa mister livet färgen medan solen lyser bortom Hallonbergen" eller i Anna Sjödahls Munch-pastisch "vår i Hallonbergen" (till höger).
I Anna Sjödals 70-tals tavla ser jag en kvinna som skriker ut sin vardagströtthet och de som skrikit i mitt hus sedan jag flyttat hit är också kvinnorna. Kvinnan som skrek i tvättstugan, mannen som var stum. Omkring mig ser jag också mängder av kvinnor - som inte alltid skriker - men som iallafall talar om den frustration och känslovånda de bär på. Jag ser däremot försvinnande få män som gör detsamma. Istället ser jag de män som Susan Faludi beskriver i Stiffed; vilsna och förvirrade i sin mansroll när arbetslösheten slår dem. Stumma. Ofta frånkörda av sin partner socialt.
Männen som sitter i kulturhusets schackhörna, eller på sportbarernas plastiga soffor är själva personifieringen av de tysta männen.Fokuserade på allt utan sina egna känslor.
I Hallonbergen sitter den äldre manliga gemenskapen runt stolpen utanför Konsum. Dag efter dag. Ofta redan vid sju på morgonen. Klädkoden är blå. Hundarna och rullatorerna är med. Min förhoppning är att herrarna pratar med varandra på riktigt, så mycket som de sitter där. Tyvärr är jag inte övertygad.

Vällingby, tidsandan och folkhemmet

Det var Vällingby som blev den stora symbolen för folkhemmet. 1954 stod området färdigt, 1959 flyttade paret Palme till Tornedalsvägen i Vällingbyhöjden och julen 1972 satt Olof Palme, då statsminister, och fördömde bombningarna i Hanoi från köksbordet i sitt Vällingbyradhus.

De utländska delegationerna vallfärdade för att se praktjuvelen i folkhemsbygget, abc-förorten i västra Stockholm där barnen inte skulle behöva korsa en bilväg till vägen till skolan, området där arbete, bostad och centrum skulle integreras, området där Lisbeth Palme heller aldrig riktigt kom att trivas (då det blev så långt till väninnorna i stan).

Ännu är mycket av Vällingbys tidstypiska detaljer kvar. Den klassiska biografen Fontänen står där ännu liksom cirkelmönstren i den öppna torgytan är bevarade.

Men om 50- och 60-talen var den sociala ingenjörskonstens ljuva år med service, arbete, funktionell bebyggelse och välfärd i fokus så finns det bara ett ledord för 2000-talet - shopping.

När detta skrivs, den 25 mars, är det två dagar kvar innan Kfem, 8000 kvadratmeter designshopping, invigs i Vällingby. "En symbolisk lyxrevansch för alla förortsbor", kommenterar Lena Lindvall, affärsområdeschef, i Dagens Handel.

Känn på ordet: lyxrevansch. När kom det in i svenskan? Och varför?

Men det ska sägas, folkhemmet har inte helt (som bilden också visar) övergivit Vällingby. Folkhemmet har bara bytt skepnad. Idag är Folkhemmet leverantör av soffor i 11 000-kronorsklassen.

Funktionellt - för de som som tröttnat på Ikea.

(Djina tackas för Vällinbyguidning och -inspiration)

al-Shabaab och USA:s ledband

På morgonen den 28 februari gick ett tiotal poliser in i tre lägenheter i Tensta och Rinkeby och grep tre män. "Misstänks för att ha finansierat terrorbrott" berättade åklagaren. Männen skall ekonomiskt ha stöttat al-Shabaab, en ungdomsorganisation knuten till de islamiska domstolarna i Somalia. Men, konstaterade någon reporter, al-Shabaab är ju inte terroriststämplad av vare sig FN eller EU.
Inte då.
Inte förrän dagen efter, den 29:e, då USA deklarerar att al-Shabaab numera stämplas som terroristorganisation med band till al-Qaida. Att tro att den svenske åklagaren, som senare häktade två av de tre somaliska männen, inte kände till vad USA planerade är för osannolikt för att vara sant.
Att i det ljuset envetet fortsätta att hävda att Sverige driver en egen och självständig säkerhetspolitik är bara fånigt. I kampen mot den islamska extremismen ska alla i västerlandets kvasikristna gemenskap underordna sig, oavsett demokratiska offer.

Nåväl. Låt säga att männen i Rinkeby och Tensta faktiskt skickade pengar till al-Shabaab som faktiskt också har utfört attacker i Somalia. Har vi rätt att säga att det är fel? Kanske inte. al-shabaabs attacker har huvudsakligen vänt sig mot etiopiska trupper som stöttar interimsregeringen. Och etiopiska trupper som stödjer ett styre som inte är folkvalt - vilket interimsregeringen inte är - innebär ockupation. Och folkrätten ger ett ockuperat folk rätt att bekämpa ockupationen. Även med våld.

Så man må tycka illa om de islamiska domstolarna och al-Shabaab likväl som man tycker illa om Hamas i Palestina. Men att säga att det är terroristbrott att skicka pengar till al-shabaab; det är en väl långsökt (med betoning på sökt) koppling.

Strålande tider, sa Thor Modéen

På en av tvärgatorna till Valhallavägen bodde Thor Modéen tills gulsoten tog honom 1950. På väggen till huset där Modéen bodde finns det klassiska citatet från en av de otaliga revyerna, "det är strålande tider, härliga tider". Ovanför inristat finns ett antal år som bland annat innehöll de värsta exemplen på mänsklig ondska någonsin.
Kontrasten till citatet under blir slående. Eller lögnaktig, om man så vill se det.
Parallellen finns även idag. Samtidigt som Stockholm liksom den stora världen omkring jublar över den utdragna högkonjunkturen ökar världens koldioxidutsläpp fortare än någonsin. Följden blir att det i dessa strålande tider inte strålar ut tillräckligt mycket värme från atmosfären. Stockholms stad har som som extra krydda också beslutat att förlänga avtalet för Bromma flygplats med 30 år. Med några få undantag vill hela stadshuset också få till stånd monsterbygget Förbifart Stockholm. Båda projekten är koldioxidbomber.
Det är också intressant att titta på jättesatsningarna ur ett maktperspektiv. De klassiska härskarstrategierna osynliggörande och förlöjligande är ständiga följeslagare i debatten. För de som bär på invändningar mot nya vägar och expanderande flygplatser får fortfarande leva med att få argumenten om naivitet och vill du-att-vi-ska-tillbaks-till-grottan slängda i ansiktet. Förlöjligande är bara förnamnet. Och de som borde ha mest att säga till om vad gäller nya fossilsatsningar, som framtida generationer och befolkningen i länder som Bangladesh (som släpper ut minst, men drabbas hårdast), är fullständigt nedtystade och osynliggjorda.
Klassiska härskarstrategier i högform. Båda två.
Men det är med Thor Modéens ord "strålande tider, härliga tider".

Om framtida generationer kommer att hålla med bekymrar inte Stadshuset.