1957. Masskonsunsumismen var inte ens född. Sven Lindqvist ser mönstren redan då och skriver sin fortfarande högaktuella stridskrift "Reklamen är livsfarlig". Han talar om den "perversa köplusten" och "varuerotiska eggelser" (visst är formuleringen vacker). Lindqvist menar att det är nötningen av en möbel eller ett klädesplagg som förmänskligar tingen, som gör dom till något större än sin blotta yta. Men reklamen kämpar emot, den uppmanar till otrohet.Hade Sven Lindqvist skrivit en ny bok om reklam i dag hade den med all sannolikhet beskrivit reklamens förskjutning från direkt visuell påverkan till en kraft som försöker smyga sig in via det mänskliga umgänget. Som låtsas att den inte är reklam. Som blir en del av kulturen - istället för kulturens fiende.
Reklamfolket vet också konsten att spela i gränslandet. Att det som är reklam inte ska uppfattas som reklam. Därför blir jag så förtvivlad när min första tanke om skylten i tunnelbanan är frågan om vilket företag som som står bakom. Och hur man ska förstå vilket detta företag är.
1 kommentar:
Håller med till större delen, men börjar ändå fundera. För visst smygs reklamen allt mer in i kulturen, en snabb blick i morgontidningen räcker för att förstå det. Men undergräver inte reklamen därmed också i viss mån sitt eget syfte? Genom att bli luddigare i kanterna och anspela på andra saker än konsumtionen i sig tappas köpbudskapet bort. Och om det nu faktiskt hade varit ett företag som stod bakom skylten, hade det spelat någon roll för budskapet? En uppmaning om att kyssa grannen skulle väl vara fin även om det vore Volvo som står bakom den? Men jag antar att det är en naiv tanke. Reklammakarna har så klart redan tänkt på detta. På nåt sätt skulle väl budskapet omvandlas från att kyssa grannen till att kyssa bilen. Och dessutom skulle de få oss att föredra det senare ...
Skicka en kommentar